Ramlösa

Några månader efter att jag hade börjat skriva för Norrtelje Tidnings kultursida, föll jag från ett träd. Det var en tall från 1967, som min styvfar hade planterat på sin tomt, eller rättare sagt den tomt som hans föräldrar hade köpt för kaffepengar någon gång på 1950-talet, i ett stugområde utanför Riala i Norrtälje kommun. Av någon anledning hamnade jag alltid i Norrtälje kommun, förr eller senare. Den där kvällen i augusti, då jag föll från tallen, efter att ha klättrat upp på den med en stege, som min dåvarande flickvän (styvfaderns dotter) Liv hade valt att lyfta bort, dels som ett sätt att visa att hon orkade bära den tunga järnstegen som nog var tillverkad någon gång på 1940-talet eller något sånt, det var något slags maktkamp oss emellan, och själva flytten av stegen blev också en starkt symboltyngd manöver som ju också blev början på slutet vår relation, kvinnan som inte längre ville vara stege åt sin man, ja, vi var inte gifta, men du förstår. Till slut orkade jag inte sitta kvar uppe i trädet och fick en ingivelse att jag kanske skulle kunna landa ganska mjukt om jag bara såg till att landa på baken. Men det ville sig inte riktigt att jag skulle landa så mjukt så jag bröt bägge låren. Ont gjorde det. Som ett jävla satans helvetesgapsluder. Norrtälje lasarett var ovanligt progressivt inrett, som om art designern hade gått loss på många miljoner. Jag såg flera åtråvärda tavlor som kunde sägas tillhöra den postmoderna svenska konsthistorien. Där fanns några tavlor av Kristina Abelli Elander och Max Book. På en vägg hängde något slags kollagekonst som föreställde Yukio Mishima, det kanske var Maya Eizin Öijer som hade gjort den. Rehabiliteringen var rätt hemsk. Jag låg mestadels på mitt rum, som jag delade med en rumänsk tiggare som var mycket trevlig, men ofta pratade högt i telefon med vad som lät som någon sorts myndighetsperson i vad jag föreställde mig var Rumänien, Transsylvanien, Draculas hemorter. När jag inte försökte köra något slags tandem med tiggaren, där han skulle lära sig svenska och jag rumänska, läste jag tidningen Respons. Chefredaktören Kay Glans namn fascinerade mig. Om man skulle byta namn till Kay? Det var sådant jag funderade på. Jag drack också mycket Ramlösa. De hade obegränsat med Ramlösa på sjukhuset. Det gick att bryta ner drickandet av en 33 cl Ramlösa-flaska till fem olika steg, öppnandet, det familjära ljudet av kolsyra som trycks ut ur den avsmalnade flaskhalsen. Det andra steget, första mötet i munnen, när drycken är som mest bubblande. Det tredje steget, mellanvattnet. Fortfarande ganska mycket kolsyra, vad som helst kan hända. Fjärde steget: på väg mot slutpunkten. Nu är det dags att börja planera för vad som ska hända efter att flaskan är tömd. Och så finalsteget, när flaskan töms. Sen kunde man argumentera för att det skeende där man bestämmer vad man sedan ska göra med flaskan är ett moment i sig. Men riktigt så långt kom jag aldrig i mina funderingar. Jag började skriva brev till en forskare som brukade recensera böcker i Respons. Det visade sig att han bodde i orten Ramlösa, och vi har kommit så bra överens så att han har lovat mig att jag ska få sova över där en natt om jag någon gång skulle ha vägarna förbi Ramlösa. Jag ser så mycket fram emot den dagen.