Myggan
Tunnelbanan kom, den hade kunnat vara med i kanon den med, tänkte jag som hastigast och var nära på att lägga upp en bild i min instagramkanal, en bild i story-flödet, det där oerhört flytande mellanrummet mellan att publicera något och inte publicera något alls, men kanske just därför också det mest konkreta man kan manifestera idag, men i samma stund som jag satte mig på tåget glömde jag bort den tanken. I någon bemärkelse är väl tunnelbanan ett av de stora kulturverken i vår tid, om man med vår tid menar ett större antal decennier staplade på varandra. I vilket fall: jag satt nu på tunnelbanan. En tjock värme, en blöthet som om det hade regnat på Örnsbergs tunnelbanestation och blötheten hade färdats några stationer och nästan höll på att lösas upp, präglade rummet. Mobiltelefonsmänniskor. Airpods. Eller airpoddar. Jag satt mittemot ett mansansikte som föreföll bekant. Liksom för bekant. Han, mannen, hade också på sig hörlurar. Men jag kunde ändå inte låta bli att säga “MYGGAN” nästan som ett hejarop när han reste sig för att lämna vagnen. Han tog genast ur propparna. “Va?” “Jo, Myggan, visst var du med? Det måste ha varit 1993 eller något sådant.” Han tittade förbryllat på mig, men inte fientligt. “Var jag? Det minns jag inte. Myggan?” “Det var ett teveprogram! På kanal ett. Nittonhundranittiotre eller nåt sånt! Jag var bara fyra, fem bast!” “Jag är ju skådespelare, men jag har inget minne av att vara med i Myggan. Jag gick på skolan då.” Men så plötsligt vände allt och det var som att han verkligen tänkte att han varit med i Myggan och jag började tveka. Var det verkligen han, han som spelade en svensk, i det där gamla teveprogrammet som jag av någon anledning verkligen minns tydligt, eftersom vinjetten var så skojig att titta på, en jättelik tecknad mygga som flög genom universum och riktade in sig på Norden, där det bodde en svensk kille, en dansk, en finsk och en norsk. Och islänningar? Jag tror att den finska personen var en ganska kavat kvinna, lite som Ika i rutan. Svarthårig? Om detta hann vi inte tala. Mannen, som var skådespelare, skulle iväg, kanske till Gondolen för att äta lunch, eller ja, det var nog inte lunchtid. Jag har redan glömt. Men jag kan inte glömma Myggan.